En kass dag slutade helt okej

Hej!
vaknade i morse och tyckte att jag kände mig lite för utvilad, kollade på klockan och såg att klockan var 07.40!! börjar kl 07 så det var i rekordfart jag for till jobbet, skojar inte om jag körde 140 km/h hela vägen!!
Men till jobbet kom jag och jag fixade allting fram till kl 10 då jag åkte på en arbetsintervju i Lenhovda, den gick helt okej så jag hoppas att jag kommer vidare i processen.
Tillbaka till jobbet och dona fram till kl 15.
 
Efter jobbet så for jag till stallet där jag mötte upp min mormor som skulle gå med oss ut på en tur i skogen men det var jättemycket trafik osv så vi bestämde oss för att vara i paddocken istället. får ju bara skritta så passade på att öva på halter, i slutet räckte det att jag knep lite med skinkorna så gjorde Richie halt, mycket nöjd med min guldgosse!
Efter ridningen blev det ite putsning av utrustning, fylla på badkaret i hagen, lägga ut hö och olja/smörja hovarna samt linimentera hand ben. 
Inte för att jag vet om det hjälper men man känner sig lite bättre inombords iaf. 
Imorgon blir det en promenad på hårt underlag för Richie sen väntar det vila Lördag och söndag. 
Nästa vecka trappas skritten upp till 30 minuter per gång och 3 dagar istället för 2, vi börjar komma igång sakta men säkert!
 
Min roomie är ute och fiskar med en kompis nu ikväll så jag sitter här själv och myser framför min absoluta favoritserie, Greys Anatomy och dricker ett glas Cola life. 
Snart blir det sängen och nu kollar jag extra noga så mobilen faktiskt laddas inatt!
 
So long!!!
 
 

När tar det stopp?

Hej allihopa!
 
Något jag själv funderat mycket över när det kommer till det mentala välmåendet är när det faktiskt tar stopp, när har man nått sin gräns? 
Jag menar, jag har varit i helvetet och vänt men ändå lyckas jag klara av att fortsätta leva mitt liv som om ingenting vore fel. 
Visst, jag kanske har förlorat lite av mitt korttidsminne och känner mig ständigt utmattad och trött och blir därmed extra känslig för ALLT!!
Ja, precis allt, det som inte stört mig innan det stör mig som fan nu! 
Folk som inte kan bete sig, folk som ljuger en rätt upp i ansiktet som falska små as och folk som säger en sak men agerar som något annat, trött på mänskligheten är vad jag är, trött trött trött!
 
Men som sagt, när tar det stopp? När vet man att man sitter på den där karusellen men inte kan hoppa av längre? 
Hur vet man när man ska hoppa av? 
Hur vet man att det mönster man lever i nu är det som är rätt för en? 
Tänk om man en dag bara brister, får ett psykbryt och säger saker man får ångra i ren förtvivlan?
Jag känner mig nämligen som en tickande bomb, det finns en hel del personer som jag verkligen skulle vilja säga ett sanningens ord till, sätta ner foten och säga att detta är fan inte okej, detta är inte roligt längre, nu skiter jag i detta!!
Men mitt problem är att jag tänker ut saker jag vill säga och det låter så jäkla bra, men sen när jag ska spotta ut orden så vill jag bara få det överstökat och hoppar över en massa och då blir inte svaret eller responsen jag får lika tillfredställande!
 
När vet man att ens gräns är nådd? 
Är det när man blir helt knäckt av någon man litade på?
Är det när killen man gillar är så sjukt frustrerande i sitt sätt att agera att man snart ger upp? 
Är det när alla smågrejer blir till en enda stor och gör att man ifrågasätter sitt eget värde? 
Är det när man blir beroende av något eller någon för att orka med vardagen? 
 
Jag vet inte ett skvatt, jag vet ingenting längre, mina värderingar har nyligen blivit satta på prov.
Man vill ju vara en god vän och familjemedlem och flickvän/pojkvän whatever man nu är, men är det värt att gå in så mycket för det att ens egna mentala välbefinnande blir lidande? 
 
Svaret på den frågan har jag nyligen kommit fram till: NEJNEJNEJ!!!
Det finns INGEN människa i hela världen som är värd så pass mycket av dina känslor, ditt liv och ditt eget välbefinnande att du ska åsidosätta dig själv.. I slutändan står du där ensam utan någon kvar!
Jag tänker från och med precis NU bli mer lyhörd på mig själv och tänka mer på mig själv, inte på en massa falska slynor (ursäkta språket, eller nej förresten, gillar ni inte mitt språk, kryssa ner då!!) som inte kan bete sig och som gör allt för att få lite drama i livet och trycker ner mig för att själva känna sig bättre till mods eller som bättre människor. 
 
Det jag kommer lägga tiden på nu är mig själv, min familj och min underbara Richie som är min anledning att stiga upp på morgonen överhuvudtaget. 
Jag kommer lägga all krut på mitt jobb men också även se till att jag själv förbättrar min situation, mer sömn, bättre mat, komma igång med ännu mer träning, försöka låta bli mina mediciner i den mån det går och helt enkelt ge mig själv de bästa förutsättningarna till en sundare mentalitet. 
 
Oj.. detta blev ett långt inlägg men vad gör man när alla känslor kommer ut genom ens fingrar? jo man låter dem och nu när jag publicerat det här inlägget så kommer jag att lämna dessa känslorna bakom mig och gå vidare!
 
Ciao!
 
P.s på bilden ser ni min räddare i nöden, min själsfrände, Richie Rich.
 

En liten dikt

Jag tycker mycket om att skriva dikter för att uttrycka mina känslor. Den här dikten har jag dedikerat till någon jag tycker väldigt mycket om!
 
"The right man is the man who sees the ugly duckling and make her feel like the graceful swan.
The wisest man is the man who loves you for who you are and not for what you could have been.
The most passionate man is the man that make you feel like you are breaking the surface and taking your first breath after being into the deep for to long.
The most beautiful man is the beast that instead of treating you like a pray, he is treating you like the treassure. 
The bravest man is the man who is not afraid to let his nearest behold his love for you.
Sometime two personalities as different as the two opposite terminals will attract and love will be their foundation.
As the night kisses the moon.
As the day was dancing with the sun.
And so the lion fell in love with the lamb."
 
Nu är det så JAG känner men som regel krävs det ju 2 personer för sånt där..
Nu är det så att jag är en person som tror mer på gärningar än ord, säger man något till mig men agerar utefter motsatsen så har jag svårt att tro att personen i fråga är ärlig, 
Det kan ju grunda sig i att jag gång på gång får bevis på att man inte kan lita på någon annan än sig själv i slutänden.
Jag tål sanningen, hellre en svidande sanning än en lögn som blir förödande när den kommer fram. 
Och för tillfället står jag bara och trampar vatten, det är så det känns, men men det lär väl visa sig förr eller senare vad som är sant och inte. 
I värsta fall så har jag bara blivit sårad av ännu en person, de kan snart börja ställa sig på rad. 
Det är så man blir rädd för mänskligheten..
Ojdå nu blev det ett inlägg lite i form av att jag målar fan på väggen, men hey, vem klandrar den som har alldeles för många osynliga knivar i ryggen??

Nu ska jag ta och kolla vidare på min serie innan jag och Digeo, hunden, går och lägger oss och försöker tagga för ännu en jobbvecka!
En positiv grej ska jag skriva innan jag sticker!
IMORGON FÅR JAG ÄNTLIGEN SÄTTA IGÅNG MIN HÄST EFTER EN LÅNG SKADEPERIOD, HAPPY FACE!!!
men guuud Emelie sluta flumma och ludda sönder inlägget nu!!!
Godnatt!