Att leva med ångest

Idag tänkte jag skriva hur det är att leva med ångest, jag har några år på nacken med det livet nu.
 
Allting började en dag i slutet på mellanstadiet.
Jag vaknade mitt i natten i ren panik, det var min första panikattack, jag skrek i ren panik att jag inte ville dö, det var kanske under den natten jag faktiskt greppade helt och fullt vad det faktiskt innebar eller inte, det kommer jag aldrig riktigt veta.
Min stackars mormor, som jag sov hos då, visste ju inga råd, hon visste inte vad hon skulle göra för att trösta mig, mamma kunde inget göra med tanke på att jag var 45 minuter bort mitt i natten.
Jag kommer så väl ihåg att mormor låg och höll om mig och klappade mig på huvudet och pratade med mig tills jag somnade igen.
 
Dagen efter så krävdes det nästan ingenting, jag fick 3 panikattacker under loppet av en förmiddag.
Så har det varit sedan dess.
Jag har varit förföljd av min ångest sedan dess, den har bara varit i olika grad.
Jag har upplevt 3 olika "stadier" av min ångest.
 
1. Jag känner knappt av den men vissa saker, så som att titta på för mycket skräckfilmer eller dricka för mycket energidryck kan göra att det uppkommer.
 
2. Jag känner en ständigt smått gnagande oro, jag blir rastlös, lättretlig och stressad, har svårt att komma  till ro när jag ska sova eller att hitta koncentration till att göra saker.
 
3. Jag känner en ständig panik, jag går egentligen runt i en enda lång panikattack som innebär allt ovan men även en känsla av instängdhet, flyktbenägenhet och en känsla av att vilja klösa ut mina egna ögon osv. Dessa perioder sover jag knappt, äter knappt, känner mig ständigt apatisk och likgiltig och ledsen. Under dessa perioderna kan jag även få en väldigt jobbig separationsångest gentemot mamma och mormor, vill inte lämna deras sida då de är mina klippor.
 
Hur känns det då när jag får en panikattack?
Jo det ska jag säga er att det önskar jag inte någon.
För mig börjar det med att jag känner en brännande känsla i bakhuvudet, ökad puls och svårigheter att koncentrera sig. Detta eskalerar sedan till en känsla av att kvävas samtidigt som jag hyperventilerar, sedan kommer den stora kalla klumpen i magen som gör att jag får svårt att tänka och röra mig, jag blir alltså helt handlingsförlamad.
Jag skakar, svettas och tankarna skenar iväg.
Känslan av att vilja springa så fort och långt jag kan men sedan inse att det inte hjälper mig, vilket leder till en eskalering av paniken och flyktbenägenheten.
Är jag då ensam så brister jag ut i gråt och ibland kan jag även skrika i ett försök att bli av med paniken.
Känslan av att jag kommer få hjärtsnörp och dö när som helst kommer över mig, det enda som egentligen lugnar en gnutta är att det är bevisat att man inte kan dö av panik även om det känns så.
Sedan kommer ett motsatt tankesätt.
Jag har ju dödsångest, rädsla för den dagen då jag själv och mina älskade dör.
Men när ångesten går tillräckligt långt så får jag istället en önskan om att själv dö så jag hade sluppit må som jag gör.
Självklart så vill jag ju inte dö, jag skulle aldrig få för mig att ta mitt eget liv, aldrig, jag vet hur illa det hade gjort mina älskade, sen är jag alldeles för glad i livet för att ens tänka tanken i friskt tillstånd.
Förr var det mest rädsla för min egen död men nu har min  ångest bytt fokus och jag får istället högre panikkänsla när jag tänker på mina nära och käras död.
 
Självklart har jag under flera omgångar sökt olika sorters hjälp av psykologer från landstinget, fokusgrupper, privata psykologer, sjukhus osvosv.
Det enda som egentligen hjälper är att jag får prata med någon, om jag så bara åker till stallet och pratar med Richie så är det att jag måste få ur mig allt jag känner.
 
Jag personligen märker av en högre grad av ångest när jag är känslomässigt utsatt, som när man varit i bråk med en kompis eller att jag gjort dåligt ifrån mig på något vis.
Det som hjälper mig bäst i vardagen är min underbara familj och min fina häst, att skritta ut i skogen med Richie är som att nollställa hjärnan för en stund, men så fort jag åker från stallet dyker det upp i bakhuvudet igen.
 
Jag drömmer ofta mardrömmar och vaknar kallsvettig och gråter på nätterna, nu har jag ju även en depression på mina axlar som jag försöker dölja och bekämpa så gott jag kan men det är svårt att hålla skenet uppe, men jag är bra på att sätta upp en fasad, ojojoj tänk den som kunde läsa tankar, den hade haft att göra om denne kom åt min  hjärna.
 
Som sagt, jag önskar inte detta till ens min värsta fiende, men ångest är vanligare än vad man tror, så snälla, ni som inte har upplevt det, ni förstår inte, så säg inte till en ångestdrabbad att rycka upp sig, för det är som att tala om för en med någon annan sjukdom att sluta vara sjuk.
Vi hjälper det inte, så döm oss inte och säg till oss att rycka upp oss, finns istället där och stötta.
 
Med det sagt så loggar jag ut för idag!

Kommentera här: