intebararosamoln.blogg.se

Idag har jag hämtat lite saker jag glömt hos exet.

Exet... Det känns så sjukt jävla fel att säga det.. Det känns sjukt att skriva/säga det om någon som man älskar.

Jag får ångest, det är ett väldigt laddat ord.

 

Jag tror jag mötte honom på vägen hem, det gjorde sjukt ont i mig.

Att veta att ja, detta är sista gången jag ser honom och det är inte ens så man ser honom ordentligt.

Jag kommer nog inte läka mentalt eller känslomässigt från detta på en fruktansvärt lång tid.

Han var ju min "Great one"

 

I bilen hem var jag tvungen att ringa min kompis för att få tänka på annat... Dock så hann han inte prata så länge så så fort vi lagt på så sprutade tårarna ut ur ögonen på mig!
Alla tårar jag har hållit tillbaka sedan i torsdags bara flödade ut, ångesten bet tag i mig och jag fick en riktig panikattack på första gången på mycket länge.

Var tvungen att stanna i närmaste parkeringsficka för jag litade inte på mitt omdöme.

 

Jag vill bara spola tillbaka tiden.

Ta tre djupa andetag och ge fan i att göra valet jag gjorde..

Visst, jag har känslan av att han hade typ dumpat mig eller något idag (vi skulle setts idag) ändå men...

 

På något vis så har det alltid känts bättre när det är han som lämnat mig, han har lämnat mig i spillror av ett hjärta som jag gett bort och fått tillbaka trasigt, han har lämnat mig med känslan av att jag aldrig mer kan bli lycklig, jag har haft stunder då jag inte sett meningen med livet..

Med tiden har det dock alltid blivit bättre, min  sorg har övergått i ilska.

Nu är det mycket värre, JAG klippte bandet, jag stack av ren feghet och rädsla och nu kommer jag vara arg på MIG SJÄLV i resten av mitt liv...

Det är mycket värre.. Känslan av att jag ALDRIG fucking någonsin kommer kunna förlåta mig själv för att jag sabbade för mig själv av ren jävla RÄDSLA!!!!

Ryggradslös är vad jag känner mig, lite och hjälplös.

Det känns som om all den där genuina lyckan jag känt bara är bortblåst med vinden..

Saknaden har tagit över mitt hjärta och slukar alla andra känslor och  tankar som ett svart hål.

Jag är bara skalet av Emelie, allt som är jag och gör att jag är just jag känns helt borta...

Jag ger aldrig upp på någon jag älskar, men  så STICKER JAG!?!?!?!

Vad fan är det för fel på mig??
Var det ett undermedvetet sätt för mig att bara vilja göra ett statement för att jag hoppades att han skulle bry sig tillräckligt för att försöka förklara för mig hur han menade eller stoppa mig?
Nej... Ett Bye Bye var vad jag fick till svar sen efter det bara otrevligheter..

 

Idag fick jag dock lite trevligare svar.

Jag skrev "Nu säger jag som du sa till mig en gång i tiden, farväl, jag önskar dig all lycka och att du en dag finner någon som älskar dig så som jag.. Springer vi på varandra så kommer jag inte att ha några problem med att hälsa osv, det är lugnt från mitt håll"

Jag fick: "samma här :)"

Jag hade kanske i mitt undermedvetna hoppats på ett helt annat svar efter alla chanser jag gett och ursäkter jag godtagit men nepp..

Jag vet att jag inte skulle fått något annat, väntade mig inget svar alls men sen var jag ju mig själv en stund igen och bara slängde ur mig min första tanke.

"Åh, varför kunde du inte svarat lika mindre trevligt som de senaste gångerna, hade gjort mindre ont då."
Där var vi tillbaka på ruta ett

Jag får helt enkelt acceptera att nu är det helt över, finito, det finns absolut inget mer JAG kan göra för nu har jag verkligen försökt allt för att rätta till mitt misstag men ingen respons..

Vill han någon gång ha kontakt igen så får han höra av sig nu för jag orkar inte kämpa i motvind mer, inte när han gav upp mig utan att blinka...

Ibland behöver hjärtat bara lite mer tid att acceptera det hjärnan redan fattat..

I guess this is the end..

 

 

Saknar tiden då jag kände att vi hade alla möjligheter, vi hade hela livet framför våra fötter och jag vill tillbaka till tiden då jag trodde att det skulle vara han och jag för alltid..