intebararosamoln.blogg.se

Hej allihopa!

 

Något jag själv funderat mycket över när det kommer till det mentala välmåendet är när det faktiskt tar stopp, när har man nått sin gräns? 

Jag menar, jag har varit i helvetet och vänt men ändå lyckas jag klara av att fortsätta leva mitt liv som om ingenting vore fel. 

Visst, jag kanske har förlorat lite av mitt korttidsminne och känner mig ständigt utmattad och trött och blir därmed extra känslig för ALLT!!
Ja, precis allt, det som inte stört mig innan det stör mig som fan nu! 

Folk som inte kan bete sig, folk som ljuger en rätt upp i ansiktet som falska små as och folk som säger en sak men agerar som något annat, trött på mänskligheten är vad jag är, trött trött trött!

 

Men som sagt, när tar det stopp? När vet man att man sitter på den där karusellen men inte kan hoppa av längre? 

Hur vet man när man ska hoppa av? 

Hur vet man att det mönster man lever i nu är det som är rätt för en? 

Tänk om man en dag bara brister, får ett psykbryt och säger saker man får ångra i ren förtvivlan?

Jag känner mig nämligen som en tickande bomb, det finns en hel del personer som jag verkligen skulle vilja säga ett sanningens ord till, sätta ner foten och säga att detta är fan inte okej, detta är inte roligt längre, nu skiter jag i detta!!

Men mitt problem är att jag tänker ut saker jag vill säga och det låter så jäkla bra, men sen när jag ska spotta ut orden så vill jag bara få det överstökat och hoppar över en massa och då blir inte svaret eller responsen jag får lika tillfredställande!

 

När vet man att ens gräns är nådd? 
Är det när man blir helt knäckt av någon man litade på?
Är det när killen man gillar är så sjukt frustrerande i sitt sätt att agera att man snart ger upp? 
Är det när alla smågrejer blir till en enda stor och gör att man ifrågasätter sitt eget värde? 

Är det när man blir beroende av något eller någon för att orka med vardagen? 

 

Jag vet inte ett skvatt, jag vet ingenting längre, mina värderingar har nyligen blivit satta på prov.

Man vill ju vara en god vän och familjemedlem och flickvän/pojkvän whatever man nu är, men är det värt att gå in så mycket för det att ens egna mentala välbefinnande blir lidande? 

 

Svaret på den frågan har jag nyligen kommit fram till: NEJNEJNEJ!!!

Det finns INGEN människa i hela världen som är värd så pass mycket av dina känslor, ditt liv och ditt eget välbefinnande att du ska åsidosätta dig själv.. I slutändan står du där ensam utan någon kvar!

Jag tänker från och med precis NU bli mer lyhörd på mig själv och tänka mer på mig själv, inte på en massa falska slynor (ursäkta språket, eller nej förresten, gillar ni inte mitt språk, kryssa ner då!!) som inte kan bete sig och som gör allt för att få lite drama i livet och trycker ner mig för att själva känna sig bättre till mods eller som bättre människor. 

 

Det jag kommer lägga tiden på nu är mig själv, min familj och min underbara Richie som är min anledning att stiga upp på morgonen överhuvudtaget. 

Jag kommer lägga all krut på mitt jobb men också även se till att jag själv förbättrar min situation, mer sömn, bättre mat, komma igång med ännu mer träning, försöka låta bli mina mediciner i den mån det går och helt enkelt ge mig själv de bästa förutsättningarna till en sundare mentalitet. 

 

Oj.. detta blev ett långt inlägg men vad gör man när alla känslor kommer ut genom ens fingrar? jo man låter dem och nu när jag publicerat det här inlägget så kommer jag att lämna dessa känslorna bakom mig och gå vidare!

 

Ciao!

 

P.s på bilden ser ni min räddare i nöden, min själsfrände, Richie Rich.